Bildtext:

Förre GT-journalisten Kai Martin är en stor bandyvän. Här skriver han en krönika speciellt för Villa Lidköpings hemsida. 

Bandykrönika av Kai Martin

A sort of homecoming…

U2 sjunger om det.

Ett slags hemkomst.

Jo, det blev så med bandyn. Ett välkomnande, en inbjudan i en tid som var turbulent, tuff och känslomässigt hård. Att komma hem då jag som mest behövde det.

Jag hade jobbat som nöjesreporter på GT i många, långa år. Slitit, men varit stimulerad i en bransch jag kunde utan och innan.

Så hösten 2011 blir jag inkallad till min chef. Vi står inför ytterligare en omorganisation. Han vill att jag ska bli sportreporter. Jag blir förbannad. Men han är chef och jag blev reporter på en avdelning som jag alltid hyst den djupaste respekt för; allt kunnande, allt uppsnappande av korridorsnack, alla övergångar, ledare, spelare, rykten, alla kontakter…

Nej, jag var inte ointresserad. Jag en hockeygrabb, som inte fått spelet ur kroppen efter den första fysiska kontakten 1967 och fortfarande spelade division 4-hockey.

Men sportreporter…?

Så det var en vilsen man som antog uppdraget mot sin vilja. Första intervjun skulle göras när IFK Göteborg hade sin första träning med Mikael Stahre som tränare. Jag fick i uppgift att prata med Tobias Hysén, som var tillbaka efter skador och operation.

Min första fråga som sportreporter…?

”Hur känns det?”

Relevant, förvisso, men jag bet mig i tungan när klichén läckte ut.

Så rullade uppdragen vidare. Handboll, fotboll, ishockey, innebandy, basket och… bandy.

Plötsligt insåg jag att här fanns en lucka som blev min lycka.

GT:s bandyreporter och expert, Kenneth ”KK” Karlsson, hade slutat. Tomrummet var stort, men jag mutade in det och började fylla det bit för bit.

Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping blev ”mina” lag.

Jag upptäckte att jag tyckte om sporten, som jag tidigare bara vidrört; ett och annat derby på annandagen i Kungälv mellan Kexlaget och Surte, någon VM-final på teve. Men det var det hela.

Nu fick jag en djupare respekt för sporten och dess idrottsmän och det gick undan.

Plötsligt stod jag med immiga glasögon i IFK Kungälvs sunkiga omklädningsrum för att få en pratstund med någon eventuell matchvinnare. Eller också försökte jag locka ut någon från IFK Vänersborgs omklädningsrum för att prata om krisen. För att inte tala om att äta varm korv med bröd i presshytten på Heden när Gais spelade hemmamatch.

Men det var när jag kom till Villa Villekulla, eller Sparbanken Lidköping Arena som den ju officiellt heter, som jag kom hem.

Hallen var visserligen snäppet finare än konkurrenternas i före detta residensstaden Vänersborg. Men det var något mer.

Villa var vinnande, sugna på framgång. Självklart är det lätt att vara generös, men det fanns något genuint i gesterna. En uppriktighet, som jag uppskattade, ett välkomnande som värmde.

Att Villa då spelade en alldeles fantastisk, ibland galen, bandy, som tog andan ur mig, bidrog. Det blev Vilda Villa i Villa Villekulla. Sanslösa matcher i seriespel och ett slutspel som tog både laget och mig till finalen, den sista, på Studenternas i Uppsala den finaste av vintriga vårdagar.

Jag minns inramningen, stämningen, den kyliga luften denna soliga dag och förhoppningarna som tävlade om förväntningarna. Bättre bandypropaganda kan inte bevittnas denna Villas första finalspel sedan 1983, det tredje någonsin för föreningen.

Lagkapten Jesper Bryngelson höll sitt korta anförande innan matchstart och sedan kom det från hans läppar ”Nu kör vi!”, så startade spelet och allt gick åt pipsvängen för Villa.

5–1 i paus – till Sandviken.

Jo, Villas kramp släppte och det blev 6–5 till slut där Daniel Andersson var en hårsmån från att överlista Joel Othén i Sandviken i slutsekunderna. Men ”han fladdrade som en kolibri och gjorde en sanslös räddning”, som var Daniel Anderssons kommentar var efter matchen.

Det blev oändligt mycket mer bandy efter det för mig och jag tyckte om varje stund.

Men… 2013 på hösten tog det slut. Nya omorganisationer förvandlade mig till en telefonringande murvel. Jag som älskade att vara på plats där det händer, fick sitta vackert på redaktionen. Det tröttnade jag på. 2014 gick GT och jag skilda vägar efter mer än 35 år.

Men bandys grepp om mig släppte aldrig.

Vet inte om kärleken är ömsesidig, men det struntar jag i.

Det blev uppenbart när jag satt med mobiltelefonen i Danmark och följde VM-finalen förra året. Eller när jag, också 2015, kom till matchen Villa–Sandviken i Villa Villekulla i januari efter ett längre tags uppehåll från livebandyn. Jag klev in i arenan och kände doften, kom till pressrummet, träffade kollegor, fick se spelet och mötte spänningen som spelet bjöd på isen, som jag längtat mer efter än vad jag begripit.

Så jag, hockeykillen, kom hem till bandyn och känner mig fortfarande hemma här.

Det här är en sport som engagerar, som får mina kinder att brinna och pannan att lacka. Där en given förlust snabbt kan kastas om till en strålande vinst.

Det är få idrotter förunnat som kan bjuda på den dramatiken.

Klart att det är lätt att gilla bandy då.

Och nu börjar slutspelet. Villa mot Vetlanda. Kan gå hur som helst, men jag när en förhoppning om att se Villa i en ny SM-final. Så därför säger jag inte som Jesper Bryngelson i den olyckliga SM-finalen 2012. Istället blir det: Kom igen Villa! Kom igen!

Kai Martin
 

/Rasmus Abrahamsson.
Rasmus.abrahamsson@vlbk.se