Krönika av Anders Söderström.

ETT BANDYLIV OCH TRE FINALER

Mitt intresse för bandy kom någon gång i slutet av 50-talet.

I kvarteret bakom där vi bodde, på Karlagatan, fanns många av mina kompisar och på Karlagatan 34 bodde också ”Krullen”, en stor kille som vi alla såg upp till. Han var en riktig idrottskille, sju år äldre än jag.

”Krullen” heter egentligen Kjell Johansson och jag har för mig att han till en början var en mycket lovande bandyspelare i Wästerlund, som då var Lidköpings bandystolthet. Han var också klasskamrat med min syster i realskolan.

Wästerlund fick kvala till allsvenskan i bandy två gånger, utan att gå upp. Första gången var 1959 mot Heros och året efter kvalade laget mot Lesjöfors. Om det var första eller andra gången laget kvalade på Bandygrytan, som min kompis Tomas tog autograf av Wästerlunds stjärna Antti Lundgren, minns jag inte. Däremot minns jag hemmamatchen mot Lesjöfors där jag stod på snöläktaren, nära bandybaronen De Geer, ägare till Lesjöfors bruk.

–     Jädra kommunister, skrek han gång på gång till hemmaspelarna.

Skälet till detta var att Lidköping på den tiden var känt för att ha flest kommunister i kommunen i förhållande till befolkning.

Nåväl, Kjell ”Krullen” Johansson värvades efter ett par år till Villa BK, laget som kom från ”norr om Mississippi”, alltså norr om Toftabäcken. Här fick han nu spela tillsammans med storheter som Tore Skoglund, ”Loli” Sandström, Göran ”Fiskarn” Johansson, Acke, Bruno, ”Sköldarna” och alla de andra.

Spelarna visade sig vara en bra kombination för ett lag och redan 1964 kvalade Villa till allsvenskan men missade. Samma år fick Lidköping sin konstfrusna bandybana.

Två år senare var det dags för kval igen. Den här gången tog Villa steget upp efter två segrar mot Åtvidaberg. Det blev dock bara en säsong i högsta serien och laget gled ner till Division 2 igen.

                    ”Fiskarn” dök i vattnet

1968 blev det kval igen och den här gången fick Lesjöfors på nöten i en tredje avgörande match. Den spelades i Örebro och förmodligen var bandybaronen De Geer på plats där, men dock inte jag.

Sedan dess har Villa tillhört högsta serien och jag har försökt följa laget i vått och torrt, trots att jag inte bott i Lidköping hela tiden. Minns särskilt en match i vått som spelades på Rudalen i Göteborg mot Surte. Det var så varmt att planen var täckt av några centimeter vatten. Minns när ”Fiskarn” kastade sig för att rädda och det påminde om ett magplask från 5:an på Framnäs.

1975 lyckades Villa nå sin första SM-final efter vinst i semifinalen mot Sandviken. Det var då Carl-Gunnar Fasth slog in 4-3 en minut före förlängningen i den avgörande matchen.

Hela Lidköping gick i bandyfeber och jag som bodde i Göteborg, lyckades smitta av mig med febern på alla jag kände. Självklart skulle jag också åka upp till Söderstadion och se finalen.

För min och Tomas del blev det ”Det glada Villatåget”, ett chartrat fullproppat tåg från Lidköping till Stockholm. Dieselloket som drog oss upp till den elektrifierade järnvägen hade en stor skylt i fronten med Villas emblem.

Inne i kupéerna var det fullt ös på ätande och drickande och det bjöds också på levande dragspelsmusik på tåget.

Samtidigt rullade karavaner av bussar och bilar upp mot Stockholm från Skaraborg och man tror att 10 000 skaraborgare tog sig dit.

När tåget landat på Stockholms central vällde bandyentusiasterna från Skaraborg ner mot T-banan, sjungandes och viftandes med flaggor, för vidare färd mot Söderstadion.

                  Kanske var ”Krullen” och de övriga i laget lite skakade av stundens allvar och efter full tid stod det 8-4 till Ljusdal, som blev svenska mästare. Den stora profilen på planen var Ljusdals Stefan Johansson, som satte 4 mål. Han värvades senare till Vänersborg, men rönte inga framgångar där. Resan ner med tåget blev en sömnig tillställning.

                   Spela bandy med filmrulle?

1983 var det dags för final igen för Villa. Då jobbade jag på NLT och jag fick på min lott att skildra publiken och folklivet kring matchen.

Men hur ska man få en överblick av publiken om man står inträngd på en ståplats eller sitter på pressläktaren?

Jag löste detta genom att ackreditera mig som fotograf, hängde en kamera på magen och fick hålla till på innerplanen och hade därmed publiken öga mot öga. Dessvärre höll jag på att sabotera avslaget i matchen. En kompis till mig hade åkt buss upp och jag hade bett honom fotografera i bussen. När jag såg honom på läktaren, strax före avslag, bad jag honom kasta ner filmrullen till mig. Jag är dock ingen ”Fiskarn”, utan filmrullen for förbi mig och ut på finalarenan, strax före avslag. Ve och fasa, man kan inte spela SM-final med en filmrulle. En kompis till mig på planen, ”Micke” Arvidsson, upptäckte mitt dilemma och med en vacker lyftning sprätte han upp filmrullen i luften till mig och räddade såväl matchen som mig.

Det blev en oerhört spännande fight mot Boltic, den tidens giganter och Villa leddes nu av ”Krullen”. Göran ”Fiskarn” Johansson gjorde en jättematch och var en stor anledning till att det stod 0-0 vid full tid. I förlängningen orkade dock Villas spelare inte med det stjärnspäckade Boltic, som vann med 5-0.

På hemresan satt jag i framsätet på en av tidningens bilar, med skrivmaskinen i knät och skrev för fulla muggar. En fotograf körde och i baksätet satt två andra medarbetare och knackade på sina skrivmaskiner.

                    Villas äldste supporter?

Den tredje finalen för Villa spelades 2012 och den gången mot Sandviken. Jag hade en ledig helg från jobbet och bokade plats i en buss till Uppsala som Per Sandén fixat. Vem tror ni inte sitter något säte bakom mig i bussen? Jo, där sitter ”Krullen” och hans son Anders, som bokat samma buss. Det blev en mycket trevlig resa upp och Per hade också fixat lunch på en krog före matchen, där det åts och dracks.

Sedan var det dags för avmarsch mot Studenternas. Tåget av Villafans blev allt längre, men på ett ställe var jag tvungen att stanna upp. Där stod nämligen min gamla biologilärare från gymnasiet i Lidköping, Per-Olof Berg, 90 år.

Naturligtvis gick jag fram till honom och presenterade mig och han mindes mig väl.

–     Vad gör du här uppe, frågade jag.

P-O log och svarade glatt:

–     Jag ska gå på bandy. Det ska väl alla som är här göra.

Han berättade vidare att han försökte se alla Villas hemmamatcher och en final ville han absolut inte missa. Vilken supporter! Idag är han ett par år över 90.

Sandviken inledde matchen i ett rasande tempo och i halvtid stod det 5-1 till SAIK. I andra halvlek lyckades dock Villagrabbarna ta tag i spelet, men nådde inte riktigt hela vägen. Sandviken vann med 6-5.

Jag är mer eller mindre kompis med massor av Villaspelare från förr och nu. En av dem, ”Micke” Arvidsson har jag haft mycket roligt tillsammans med. Jag minns en match mot Edsbyn på utebanan Ön i Edsbyn i slutet av 90-talet. ”Micke” hade ingen aning om att jag var på plats. Jag hade dessutom placerat mig alldeles nära en av hörnflaggorna. ”Micke” gjorde massor av mål och vid ett tillfälle, mitt i spelet, hamnade han vid ”min” hörnflagga. Jag ropade:

–     Kom igen nu ”Micke” sätt fart.

Han bromsade in framför mig, tittade och sa något andfådd:

–     Tjänare ”Söder”. Jag hinner inte snacka nu, jag har match, vet du.

Han har senare hävdat att jag genom min blotta närvaro hindrade honom från att slå målrekord.

Nu är det dags för SM-final igen och nu ska jag berätta något fasansfullt. Jag kan inte vara på plats. En sedan länge inbokad resa till Budapest med kompisar hindrar mig från att vara på matcharenan på lördag. Men jag lovar, det kommer att vara många i Budapest som stämmer i när jag hojtar.

En som dock säkert är på plats är Kjell ”Krullen” Johansson. Jag hoppas att såväl han som alla andra Villafans på SM-finalen kan glädja sig över Villas första mästerskap.

Anders Söderström

BOKA BILJETTER TILL SM-FINALEN HÄR!!


/Rasmus Abrahamsson
Rasmus.abrahamsson@vlbk.se
www.vlbk.se

Dela artikeln