Sommarserien del 1: Daniel Andersson

SM-finalen mot Västerås höll på att bli slutet för Villastjärnan – Daniel Andersson om beslutet att lägga skridskorna på hyllan och tiden efter: ”Då kände jag det där suget igen, det var en annan intensitet”

”Min kropp är sliten och jag orkar inte längre, jag vill vara pappa nu” – Daniels egna ord i det öppna brevet som blev officiellt natten till måndag den 20 mars 2017. Brevet som fick Villafamiljen att gråta, en världsartist hade lämnat den stora bandyscenen och valt att gå vidare.

– Jag ville säga det på ett genomtänkt sätt och det tyckte jag att jag gjorde. Jag hade inte sagt det till alla spelare heller innan brevet, jag ville inte hamna i fokus mitt under slutspelet och sedan behövde ingen veta det heller.

Var det många som försökte övertala dig?

– Nej det var det inte, tror de flesta som kände mig visste att jag inte var så sugen. Vill man inte spela ska man inte spela.

Nyheten om Daniel Anderssons val att avsluta karriären spred sig snabbt och över en natt så hyllades stjärnan på sociala medier av både aktiva och pensionerade spelare, ledare med flera. 

– Jag läste nästan allt, sedan fick jag även mycket privata meddelande och det betyder mest, att spelare man mött på plan hörde av sig är väldigt fint. På det sättet blir man ju glad. Det var kul att få den uppskattningen och att känna att man var omtyckt, det berör mest. För mig var bandyn i Lidköping mer än bara det på isen, jag gillade umgänget tillsammans med sponsorer, ideellt arbetande och alla som var runt organisationen. Det är dom man saknar lite extra när man slutar, det är dom som är familjen Villa, säger Daniel.

Nu, lite mer än ett år senare så träffade jag Daniel för att prata om hur beslutet växte fram, hur tiden efter bandyn har varit och hur han ser på dagens Villa.

Redan efter finalförlusten 2016 så var det nära att Daniel Andersson avslutade sin aktiva bandykarriär. En match och en säsong som avslutades på tungt sätt med förlust mot Västerås.

– Den finalförlusten var fruktansvärt tung. Vi hade varit så bra det året och så fick vi ändå inte till det i den sista matchen. Den förlusten blandat med att man hade mycket annat runt omkring gjorde att jag tänkte sluta. Men sedan hade jag en bra diskussion med Jonas ”Sparris” Johansson (klubbchef Villa) och jag ville ge det en sista chans.
 

En sista kraftsamling

En chans till blev det och Daniel Andersson startade igång ytterligare en säsong med Villa Lidköping. Daniel tillsammans med ett revanschsuget Villa skulle försöka att vinna klubbens första SM-guld. Men med i tanken fanns hela tiden att det var Anderssons sista säsong, en sista kraftsamling att försöka vinna det efterlängtade guldet.

Villa Lidköping och Daniel Anderssons imponerade den säsongen, laget vann Svenska Cupen, Elitserien och städade undan IFK Vänersborg i kvartsfinalserien i tre raka matcher. Men i semifinalserien tog allt tvärstopp, det blev också Daniels sista semifinalmatcher.

– När vi klev in i semifinalserien så hade jag aldrig en tanke på att det skulle bli det sista jag gjorde. Man var hela tiden, oavsett tid på klockan eller ställning i matchen, inställd på att det skulle bli mer bandy.

Hur var tiden efter då?

– Det var faktiskt en enorm lättnad, sommaren kom och allt kändes helt rätt. Sedan är det klart att när säsongen startade igen så kände man att saknade killarna i gruppen. Man lever så länge och ofta tillsammans, från det att man är i en grupp och bidrar, känner en tillhörighet till en förening, till att hamna helt utanför egentligen. Det tyckte jag var jobbigare än att vara på isen ibland.

– Men nu när man har lite distans på det och ser på de yngre killarna som har tillåts att få mer speltid, så känns det jättebra. Dock ska man vara tydlig och säga att dom här killarna har tagit chansen, man får ingenting gratis, alla förtjänar sina platser och sin speltid. Man spelar inte bara i Villas herrlag för att man är ung och lovande.  

Kände du någon gång suget att spela?

– Under säsongen var jag nere och tittade på de flesta matcherna, då kände jag aldrig att jag ville vara på isen mer än under slutspelet. Jag kommer ihåg att jag satt och kommenterade kvartsfinal 4 mot Västerås på Isstadion, då kände jag det där suget igen. Det var en annan intensitet, det var en annan stämning och det var en annan atmosfär. Då fick jag en påminnelse om vad man har varit med om och då kände jag för första gången att jag saknade det. Sedan saknade jag det givetvis mot Edsbyn i semifinalerna, när det var sådant tryck på läktaren och man hade chans att gå till final. Sedan när Villa åkte ut och den största besvikelsen hade lagt sig så kände jag att jag glömde det nederlaget på någon dag, jag var tillbaka i mitt nya liv som säljare och sådär.

Var det stor skillnad att åka ut som aktiv kontra nu när du inte är med och kan påverka?

– Det är jättestor skillnad när man inte är aktiv. När du spelar är du med och påverkar hela tiden i spelet och då är du en bidragande orsak till att det går bra eller dåligt. Nu när man är vid sidan om kan man ju inte påverka vad som händer på isen och då känner man sig inte lika skyldig till att dom åkte ut, mer än att man känner en besvikelse över att man tycker synd om killarna i laget, jag vet hur mycket tid dom lägger ned och hur mycket det betyder för folk runt omkring, säger Daniel.

Från att gå som aktiv och att vara inblandad i spelet på isen till att se på matcherna från läktaren är givetvis en stor omställning. Trots att suget inte har funnit så ofta hos Daniel Andersson så medger han att det kliat i kroppen vid vissa situationer.

– Det är klart, det är väl som med all idrott. Vi kan ta ett exempel, när du tittar på Sverige i fotbolls-VM och ser Ludwig Augustinsson springer där och spelar fotboll utan två fötter, då känner man ibland att det kliar lite i kroppen. Så självklart är det vissa situationer som man önskar att man var där och petade lite. Jag vet en match, Västerås borta i slutspelet, då drog jag iväg ett sms till Martin Arvidsson och berättade att nu får ni göra såhär eller fortsätta med det här. Men det tycker jag bara visar ett engagemang.

Fredagen den 13 november 2017, avtackades Daniel Andersson framför sina Villafans, sin familj och många fler innan herrlaget spelade mot Sirius, en avtackning han inte har några direkta intryck ifrån.

– Jag har inga minnen från den, jag vet inte hur det har gått till eller vad jag känt. Jag har heller inte kunnat se klippet från avtackningen heller. Jag har inte sett en enda SM-final i efterhand. Jag har sett semifinaler som vi vunnit, där vi har gjort bra grejer men aldrig från ett tungt nederlag. Jag tror inte jag klarar av att se det, aldrig sett våra SM-finaler, matcher vi åkt ut eller avtackningen.
 

Analyserade sina motståndare

Däremot så hade Daniel stenkoll på sina motståndare inför varje match. Han studerade och pluggade på om sina motståndare för att vara väl förberedd inför uppgiften, allt från laguppställning till hörnrus.

– Jag tittade själv på hur lagen ställde upp, om det var två eller tre mittfältare, jag visste att den backen spelar på det sättet och då skulle det komma lägen att åka på djupet eller ta in bollen i den ytan. Ibland behövde jag bara titta på laguppställningen. Jag började bygga upp mentalt.

Studerade du något mer?

– Fasta situationer, hur lagen rusade, även om jag inte var den bästa skytten så kanske det fanns lägen att bryta och skjuta. Sedan slog jag in hörnor och då tittade jag lite på hur dom rusade, hur hårt jag skulle slå in bollen. Jag visste att Edsbyn hade Daniel Välitalo och att han var snabb ut. Skulle jag slå bollen till förstaskytten var jag tvungen att slå lite hårdare för att han var snabb och tjuvade gärna lite. Jag hade hjärnkoll på det.

Påtal om fasta situationer och skott, på senare år tog du tidigare avslut och sköt mycket mer, hur kom det sig?

– Det har jag Ari att tacka för, han tjatade hela tiden på mig att börja skjuta mer. Jag tycker det är en av Aris styrkor, han litade fullt ut på gruppen när det gällde träning eller matcher. Han var typen som kunde släppa en på fri träning i fyra veckor på sommaren eller om man hade en tuff period så kunde han säga, du sköter din träning själv och jag litar på att du sköter den fullt ut. Det gav i alla fall mig en morot att göra det lilla extra istället för att någon står och säger att man ska göra det här eller det här, säger Daniel och fortsätter.

– När man varit med så länge så känner man att är det en envägskommunikation och ingen kommunikation sinsemellan, så känns inte den kommunikationen så rolig att få. Ari såg att jag behövde träna men han fick mig också att förstå det själv och det är en av hans stora egenskaper.

Det var kanske därför du valde att skjuta mer också?

– Precis, man kände inget tvång att behöva skjuta, det fanns inget sådant. Han gjorde det på ett så bra sätt. Jag kan inte peka på allt direkt men han är en stor anledning till att jag gjorde 10-15 mer skottmål per säsong.

Det många kanske inte vet är att Daniel är ingen högerskytt, trots att han gjorde sina flesta mål från just höger.

– Jag tror inte många vet det men jag är ju vänsterskytt egentligen. Tills jag var 22-23 år kunde jag inte ens skjuta från höger. Det är något jag har tränat upp. Det är samma med min överstegsåkning, jag kanske är unik på det sättet att jag har en bra frekvens och en teknik som jag gynnas av i en ekonomisk åkstil. Den sliter inte heller på kroppen och den gör att jag får maximalt tryck eftersom jag trycker med innerbenet. Det är också något jag fick reda på i efterhand och istället för att då träna lika hårt på båda sidorna så la jag i stort sett ned den högra sidan och ville bli ännu bättre på det jag redan var bra på.

Brukar inte många tipsa om att man ska träna på det man är dålig på?

– Jo så kan det vara men jag tänkte såhär. Om du tittar på en match när jag spelade i 80 minuter så kanske jag åkte översteg i svängen med högerbenet inåt, 5 % av tiden, då behöver jag inte vara bäst på det. Jag försökte istället att fokusera på ett fåtal grejer och bli bäst på det. Det tror jag att jag lyckades med.

När vi ändå pratar om din klassiska ”vänstersväng”, hur upplevde du förändringsperioden när Villa valde att plocka bort stora delar av det omställningsspelet?

– Det var jättesvårt, framförallt var det svårt att acceptera det. Att vi skulle frångå något som var Villas själ på något sätt, det tycker jag fortfarande är jobbigt om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så har vi ju inte lyckats vinna SM-guldet så man var nyfiken på vad det nya spelet skulle vara och hur man skulle anpassa sig i det.

Idag arbetar Daniel Andersson på Sundlings Popcorn i Lidköping men han sitter även med i Villa Lidköpings rekryteringsgrupp. En grupp som består av Daniel Andersson, Mattias Nilsson, Martin Berggren, Viktor Bergkvist, Jonas Gustafsson och Jonas ”Sparris” Johansson.

– Det är jättekul att få vara med. Vi har ju slitit för att lösa det här med säsongens två stora rekryteringar och ”Sparris” har gjort ett enormt jobb. Samtidigt har Johan Löfstedt och Joakim Andersson (två landslagsnyförvärv) gett ett intryck i att Villa är en fin förening, klubben har god värdegrunder och att det är här att man vill spela bandy.

Hur ser du på favoritskapet som landat på Villa den här säsongen?

– Det här med favoritskapet ska vi definitivt ha men man ska också vara medvetna om att det finns många bra bandylag som inte har gått hela vägen trotts att man har haft det bästa laget på pappret. En final är alltid en final, ett slutspel är ett slutspel. Man kan få spelare skadade och det ska folk vara medvetna om. Men om laget får vara friskt och man spelar sin bästa bandy så är det inget lag som rör det här laget som vi har på pappret.

Tror du det blir svårt att skola in Joakim och Johan i Villas spel?

– Nej, jag har aldrig sett en bättre spelare i sista tredjedelen och som är så fysiskt förberedd för uppgiften som Joakim Andersson, han är duktig på att ta sig in bakom försvaret på långa bollar, han kan också kliva framför och då är han inte rolig att möta, han är stark. Kan man hitta den kemin som han har med Johan Löfstedt och implementera det i Villa spel, i det stora, då blir man livsfarliga. Det blandat med ett fanatiskt mittfält och ett helt magisk försvar så jag skulle nog sätta 15 stjärnor på varje lagdel där. Men målvakterna får 3, dom är så lätta att göra mål på, skrattar Daniel.
 

Rasmus Abrahamsson
Rasmus.abrahamsson@vlbk.se
www.vlbk.se