

Sommarserien del 2: Tim Persson
/* php edit_post_link(); */ ?>Debut som 15-åring med Vetlanda och anfallspartner med Johan Löfstedt – nu ska de båda vinna Villas första guld: ”Många har höga krav på oss och är nyfikna och det är vi också, vi vill forma vår egen melodi”
Svenska Cupen-kval mot Tranås, det blev Tim Perssons debut i rampljuset med sin moderklubb, endast 15 år gammal.
– Jag kommer ihåg det. Det var efter vi hade spelat P15-VM. Svenska Cupen-match mot Tranås. Jag har många minnen därifrån men ett är lite tydligare än andra. Jag satt på bänken och då frågade någon vems klubbor det är i stället som är typ lika långa som Håkan Adolfsson och det var mina klubbor, jag spelade med fullängd på klubborna när jag var liten, dom var jättelånga. Så jag hade längst klubbor efter Håkan Adolfsson och han var 2 meter lång, säger Tim.
Varför spelade du med så långa klubbor?
– Haha, jag vet inte egentligen, jag kunde ju inte skjuta men jag var lång i dragningarna. Men efter det fick jag påbackning av Jonas Claesson, huvudtränare i Vetlandas A-lag, han tyckte inte jag skulle ha så långa klubbor, så jag började kapa klubborna, en centimeter i veckan.
Varför just en centimeter i veckan?
– jag kunde inte ta allt på en gång, jag fick jobba succesivt, så jag jobbade mig nedåt till en mindre klubba. Så nu har jag mer en normallång klubba för min längd.
Då spelades Svenska Cupen på ett annorlunda sätt och kvalet spelades i slutet av säsongen. Säsongen därpå blev Tims första riktiga med A-laget och som 16-åring började han träna för fullt med laget och fick göra Elitseriedebut.
– Det var stort för mig att i så tidig ålder få vara med. Den säsongen var jag med på bänken och fick snurra med olika byten. Året efter det så tog jag en startplats och då startade jag alla matcher som central mittfältare.
Säsongen 2009/10 så vann Tim VM-GULD med P19-landslaget, han blev utsedd till turneringens främste målskytt, trotts att han var mittfältare. Efter den prestationen så hade Tim Persson, den lilla, kvicka och unga bandyspelaren presenterat sig för bandysverige och telefonen började gå varm.
– Mitt kontrakt gick ut med Vetlanda efter VM, då exploderade det och många klubbar började höra av sig. Från att inte få något samtal alls tills att det började tokringa var annorlunda för mig, då höll ju säsongen på med Vetlanda också. Vi åkte ut rätt tidigt med A-laget men gick långt med J20-laget, hela det juniorslutspelet ringde det så det var mycket att fokusera på då, säger Tim.
Villa Lidköping var en av klubbarna som ringde Tim Persson och trotts att det var jättenära att Tim gick till Villa direkt efter guldsäsongen så valde han att stanna kvar i moderklubben, en säsong för att bygga upp en eventuell flytt mentalt.
– Jag var väldigt nära att gå till Villa redan efter den säsongen men valde att stanna ett år till, jag kände mig inte riktigt redo att flytta. Villa var med på det och vi sa att jag skulle skriva ett år med Vetlanda och sedan skulle vi höras av direkt efter den säsongen. Det året med Vetlanda blev nästan bara att mentalt förbereda sig för att flytta och det var Villa som låg i huvudet hela tiden. Så fort dom hörde av sig igen och flytten blev aktuell igen så var det klart, jag var inte intresserad av någon annan klubb då heller, så efter den säsongen så gick jag till Villa.
Det måste varit en annorlunda säsong, att man bara väntar på en flytt?
– Jag det var lite speciellt, sedan så skadade jag mig också. Jag fick Pelle Fosshaug över mig och han var lite tung de sista åren, så min baksida rök tidigt på säsongen. Dock spelade jag tejpad hela säsongen. Men jag spelade kanske bara på 80 % av min kapacitet och då kände man att eftersom jag inte kunde prestera på den nivån som jag vet att jag kan och vill, så började man tänka, ryker min chans med Villa nu. Så det blev ett litet jobbigt år, men mentalt lätt att flytta sen.
Flyttlasset gick från de småländska skogarna till Lidköping och Tim värvades in till Villa som en anfallare, en ny roll där han snurrade i anfallet tillsammans med David Karlsson, Daniel Andersson och Jesper Bryngelsson, tre tunga pjäser.
– Det var ett sjukt häftigt år, mycket nytt med flytt och som jag sa så var jag mittfältare i Vetlanda, det trivdes jag inte helt med och Villa erbjöd mig en forwardsroll. Det blev alltså min första säsong som forward och att jag fick avsluta den med att gå till SM-final var häftigt.
Minns du hur finalveckan och uppladdningen var?
– Det var häftigt, det var typ första vårdagen också och vädret var kanon så man gick bara runt och myste. Tror inte det var många som jobbade heller den veckan, man drog ned på det och gick runt på stan, myste och fikade, förberedde sig mentalt för uppgiften.
Var det bara mysigt eller var man aldrig nervös?
– Det kom senare, från att det var klart tills någon dag innan gick man bara på moln, sen när man åkte upp så började det komma på allvar, men fram dit så mådde jag bara fint.
En solig vårdag i mitten av mars och den sista finalen på Studenternas IP innan finalen skulle flyttas till Stockholm. Villa Lidköping ställdes mot Sandviken och det blev en nervös historia som slutade med uddamålsförlust efter en nästan osannolik upphämtning från Villa i den andra halvleken. 5-1 i halvtid blev 6-5 till Sandviken efter ordinarie tid.
– Jag har inte jättemycket bilder från själva finaldagen eller finalen, jag tror det var så mycket intryck att det suddades ut lite, man var nervös. Jag kommer ihåg när vi var där dagen innan, åkte Peter ”Prinsen” Karlsson runt på Studenternas i jeans, han hade inte med sig några grejer men han ville så gärna åka så han gled runt i jeans.
Finalen då?
– Inte jättemycket bilder från isen, lineupen och allt det där, det är jättesuddigt, även matchen. Jag minns få sekvenser, speciellt i slutet när Daniel Andersson skjuter det sista skottet där som Joel Othén räddar, jag står precis framför målet då, men annars inga direkta minnen.
Året 2015 så bryter Tim Persson nyckelbenet, i den första hemmamatchen i kvartsfinalserien mot Edsbyn efter en kollektion med Joel Edling.
– Jag klev upp och kände att jag hade ett bra läge att köra på Joel Edling, men han hann med och svarade upp med axel mot axel. Det gjorde jätteont så jag åkte av och var tydligen likblek där på bänken. Men vi gjorde lite rörelser där, jag gick in och tog en banan och fick en spruta. Jag minns att Daniel Andersson kom fram och sa till mig att bita ihop. Jag klev ut igen och fick bollen, drog ett par spelare och sköt, då kände jag att det började bli värre, säger Tim och fortsätter.
– I halvtid så frågade dom hur jag kände mig, då sa jag att det hade blivit värre, då fick jag till svar att jag inte skulle känna något, vi hade ju sprutat mig. Vi kände på det igen och då kände dom att det var en fraktur. Då hade det väl flyttat sig mer än gången innan.
Sjukhusbesök och där fick Tim beskedet som ingen vill få, speciellt inte i ett slutspel. Nyckelbenet var av och säsongen var över.
– Jag var rätt lugn efter som jag hade sprutan men där på sjukhuset fick jag ju se att det var av, då blev det tungt. Jag minns att pappa kom dit och han hade förstått att det var illa, då tittade vi på varandra och det var en jättejobbig stund, då kände man att det var kört.
Det var den säsongen som Tim gick ned som mittfältare igen och hittade sin nya roll på ett jättebra sätt. Från ett par säsonger, lite letande i anfallet, till en central mittfältsroll.
– Det var ett tungt bakslag med skadan där också, jag kände verkligen att jag var på gång och trivdes i min nya roll.
Tre nya år trots skadan
Efter skadad och under slutspelet så skriver Tim Persson ett nytt treårskontrakt med Villa. En ny chans och Tim Persson är frisk och tränar och spelar som vanligt den säsongen, fram tills ett par omgångar innan VM-uppehållet, då var nästa skada framme och ännu ett tungt bakslag för Tim.
– Det var mot Sandviken på hemmaplan, då drar jag sönder en sena i ljumsken. Jag har alltid haft lite känning i ljumsken, man har bara trott att det är för att jag har spelat med lång och hög radie på skenorna, så man har bara trott att man kan träna bort det. Sedan så fastnar jag i isen när jag ska bryta Erik Petterson, hamnar med ett ben mellan hans och då drogs det sönder.
Tim Persson gjorde en rätt snabb återhämtning efter skadan och kunde vara med laget på isen under den sista tiden av säsongen. Att han skulle få spela var gränsfall och valet gjordes att vila för att återhämta sig helt till kommande säsong.
– Det var helt sjukt, direkt året efter få samma besked, att säsongen var över. Det var riktigt tungt och den här gången så missade jag mycket mer. Det var också i en period där vi hade något bra på gång.
Villa Lidköping tog sig till finalen på Tele2 Arena. Det blev en annorlunda finalvecka för Tim den säsongen.
– Jag var med på isen och tränade men det var ganska speciellt. Inombords som var man väldigt trött och ledsen men samtidigt så ville man ju pusha och göra laget så bra som möjligt. Man var två personer samtidigt, när man var runt träningen så var man den där glada och positiva, som man oftast är, man stöttar och peppar. Så fort man lämnade arenan så var man rätt hängig och deppig, så hemma var man väl ingen stjärna direkt, menar Tim.
Ville man vara hemma då? Var det inte skönare att vara ute och tänka på annat?
– Både och, det tog mycket energi att vara positiv och peppande, samt att man blev påmind hela tiden om skadan. Någonstans var det skönt att vara hemma också men egentligen så var det ju inte skönt någonstans just då.
Finalen kom och Tim Persson fick uppleva finalen från läktarhåll, något hans helst aldrig vill uppleva igen. En plats där man inte kan påverka vad som händer på isen.
– Man satt och var förbannad över att man inte kunde vara med och påverka det som hände på isen. Det är hemskt att sitta på sidan, man är tröttare än när man är på plan. Hela den finalresan var tuff för mig.
Två säsonger, två långtidsskador och en tuff period i Tim Perssons bandykarriär.
– Två år försvann ju liksom där, det märkte man i sin egen utvecklingskurva, den stagnerade ju lite där och man fick träna som en gris för att komma tillbaka, man får börja om på noll. Det var två tuffa år.
En ny säsong, en ny roll på mittfältet och Tim Persson var tillbaka för att göra avtryck på isen
– Från den stunden jag bytte roll så har jag insett att det är där jag vill vara, sedan så bytte vi ju spelsätt och istället för att spela två centrala på mitten så spelar vi nu med en central och två på kanten, så det blev lite nytt att spela på kanten, det är ju egentligen i den centrala rollen jag trivs mest i och känner att jag får ut mest kapacitet. Där har jag väl inte spelat lika mycket det sista men det är ändå där jag vill spela.
Vad är det som du trivs så mycket bättre med om du spelar centralt?
– Det är två så lika roller men ändå så olika, speciellt i defensiven. I offensiven kan man ju vara rätt flexibel och ta yta men i defensiven så blir det stora skillnader i hur du ska agera och tänka. Det känns som jag kan påverka mer över större delar av banan i det defensiva som central mittfältare, läsa spelet, spela fysiskt och bryta, det blir lite mer att hålla sig till sin yta och sin kant på en kant. På mitten kan jag nyttja min skridskoåkning på större ytor och vara med mer i situationerna, och det trivs jag i.
Konkurrenssituationen i dagens Villa är stenhård och inte minst där Tim spelar, mittfältet med landslagsspelare som Jesper Eriksson, supertalangen Martin Karlsson, bollkonstnären Johan Esplund och nu även en av världens bästa bandyspelare, Johan Löfstedt.
Hur ser du på konkuersstaionen?
– I det stora hela så är det ju bara positivt, någonstans så är det ju det man vill ha. Man vill få in bra spelare och spela med bra spelare, man vill vara ett topplag som har chans att vinna och då behövs det kvalitetsvärvningar. Vi har ett sjukt bra lag och det sporrar nog bara alla, man vill ju bli en bättre bandyspelare och utvecklas. Jag tror att det här kommer utveckla alla. Som det blir nu, med så stora kliv som många tog förra säsongen så har vi blivit mer jämna. Skillnaden mellan alla nu är relativt liten, så jag tror att det här kommer få alla till att bli ännu bättre.
Hur ser du på att få in Johan Löfstedt och Joakim Andersson i Villas tänk att spela bandy?
– Jag tror inte det är några problem för dom att komma in i vårt spel. Titta exempelvis på Johan Löfstedt, han passar in i det här spelet, även om han fick dra ett stort lass i Vetlanda så tror jag att han kommer gynnas ännu mer in i vårt spel och passa in perfekt. Joakim är en lite annan spelare som inte är med i spelet på samma sätt, han tror jag bara ska fortsätta göra det han har varit så bra på tidigare, ligga i djupet med sin kraft och nu kanske han kan få ännu mer bollar av oss längre ned i banan och på så sätt få ännu mer fina chanser.
Favoritstämpeln sitter på Villa Lidköping och det med all rätt, på pappret har Villa nog aldrig haft ett starkare lag. Med favoritstämpeln kommer press och med press kommer krav. Tim Persson ser bara positivt på att vara favorit.
Känner man av pressen?
– Det är nog väldigt olika, många tycken och smak om just den frågan. Jag tycker bara att det är kul, man vill ju vara ett vinnande lag och då får man ju ta att det blir press utifrån och det sätter man även på sig själv och som lag. Så jag tycker bara det är kul, jag blir inte så påverkad över hur folk runt omkring tycker vi presterar, men det gäller att vara ödmjuk, det blir en liten annan situation mot tidigare säsonger där vi kanske slagit lite mer underifrån.
Pressen från Lidköpingspubliken känner laget alltid av, sporten, föreningen och laget berör så många och därför så finns det även också mycket åsikter och känslor.
– Pressen i Lidköping tror jag inte kan ändra sig så mycket från tidigare, det är nog mer utifrån nu som pressen ökar, från våra supportrar är det nog samma press som vanligt.
Villa Lidköping och Tim Persson har klarat av stora delar av försäsongen, just nu sköter laget sin träning på egen hand fram tills augusti och då blir dags att forma ett stjärnlag även på isen.
– Det är en enorm längtan till att dra igång på is nu. Många har höga krav på oss och är nyfikna och det är vi också, vi vill forma vår egen melodi. Det är mycket nytt för oss med, det är ju inte bara ställa sig på isen och tro att det kommer bli bra. Vi vill också få igång det här nu, dra igång och göra något riktigt bra av det här.
Tänker man något på förra säsongen fortfarande?
– Egentligen inte mer än att vi har mycket bra saker som vi tar med oss in till den här säsongen. Om vi ser till säsongen, hur vi var uppmålade innan och med det lite yngre och orutinerade laget så presterade vi otroligt bra och det var många som tog nya kliv, det kommer vi ha nytta av i år, vi kommer bli ännu större och starkare, säger Tim och fortsätter.
– Vi har en grym grupp, som sagt både åldersmässigt, spelarkvalitet och hur vi är som kompisar i gruppen. Så roligt och bra vi har det som grupp nu har vi aldrig haft under mina sju år.
Det är väl en väldigt viktig faktor för att det ska fungera?
– Det är superviktigt, det föder framgångar och det har man märkt det senaste. Sedan får vi nu också in Johan och Joakim som kommer passa in perfekt, jag har även spelat tillsammans med dom så det är härligt med lite mer småländskt blod i föreningen.
Att nu Tim Persson återförenas med Johan Löfstedt är något att nämna, Tim debuterade nämgligen i Vetlandas A-lag när Johan Löfstedt spelade där. Nu ska de tillsammans försöka vinna Villas första SM-guld.
– Det är skithäftigt och Joakim Andersson har jag ju vunnit SM-guld och Edsbyn-cup med, så det är roligt att få spela tillsammans igen.
Rasmus Abrahamsson
Rasmus.abrahamsson@vlbk.se
www.vlbk.se