Tack för allt, Jesper Eriksson

I nio säsonger har han representerat oss, han har skjutit oss till två SM-finaler och har lika många guld med Villa Lidköping. Nu har Jesper Eriksson valt att avsluta sin bandykarriär och han är värd alla hyllningar han kan få.

Vad sägs som:

• 9 säsonger i Villa Lidköping
• 3 SM-guld (1 med Hammarby / 2 med Villa Lidköping)
• 2 World Cup-guld (Hammarby / Villa Lidköping)
• 3 Svenska Cupen-guld (1 med Hammarby / 2 med Villa Lidköping)
• Tagit Villa Lidköping till SM-final två gånger
• Mål i historiska guldfinalen
• VM-guld i Sandviken 2017
• Junior/Moderklubb: Örebro SK Bandy
• 2002-12 Hammarby Bandy
• 2008-09 Uralsky Trubnik, Ryssland
• 2012-2021 Villa Lidköping BK

Hej Jesper Eriksson här.

Under en längre tid så har jag känt att motivationen inte finns där på det sättet som den måste göra för att leverera på den här nivån. Jämtemot fans, klubben, framförallt lagkamrater och tränare men även mot min familj. Jag har inte längre den samma glädjen, jag får kämpa för träningar, som jag aldrig någonsin behövt gör förut, även vissa matcher har inte alltid varit lika roliga längre.

Vi har en alldeles för stark grupp med alldeles för bra tränare och för mycket kärlek i gruppen för att jag ska komma ner och inte vara 100 % laddad. Jag har inte hjärta att se mina lagkamrater i ögonen om jag inte är 100% motiverad och om jag inte har drivet att varje träning vilja utvecklas. Jag känner att jag inte riktigt håller den nivån som jag ska vara på längre, på bandyplan. Jag är inte tillräckligt bra tillräckligt ofta och jag vill inte bli ihågkommen eller komma ihåg mig själv som en medioker bandyspelare, jag vill komma ihåg de bästa stunderna. Min känsla är att jag just nu inte tillräckligt ofta är den Jesper Eriksson jag vill vara.

Mina ögon finns inte riktigt kvar för träning eller match, som jag behöver ha. Mina ögon och min glöd är det som har varit lite på gränsen tidigare, när folk skriker att jag är en dålig gammal gubbe så bryr jag mig inte längre, det är ord som tidigare har kunnat få mig att brinna till och prestera ännu bättre. Alldeles för många gånger blir jag likgiltig och jag hade hellre sett att jag blev lite förbannad. Visst, jag hatade när jag betedde mig illa och jag åkte till och med till psykolog för det. Men jag hade hellre sett mig själv lite småpsyko än den känslan jag haft den senaste tiden.

Jag har inte drivet som krävs för att vilja utvecklas, som jag alltid haft. Jag kan ta praktexempel som Martin Karlsson, Ludvig Johansson och Joel Broberg, för mig är dom de ultimata bandyspelarna och lagkamraterna som kommer driva Villa till många guld framöver och bli framgångsrika. Dom är Villa Lidköping från grund och botten. Det har varit kul att få vara med och se den utvecklingen från att de kom upp. Jag önskar att jag var lite mer som dom i mina sämsta stunder. Framförallt som lagkamrater. De ser ofta lagkamraterna före sig själv. Och så är hela truppen, Villa Lidköping har byggt upp något oerhört starkt och jag är glad, stolt och tacksam över att jag fått vara en del av det.

Jag vill tacka alla från Örebro Sportklubb som har fostrat mig, tagit hand om min juniorkarriär. Jag kom upp i A-laget när jag var 15 år och då lärde Örebro mig allt från att umgås med vuxna människor till att gå på krogen.

Sedan kom jag till Hammarby efter gymnasiet där jag varken kunde laga mat, tvätta och ta hand om mig själv. De lärde mig att bli relativt vuxen och framför allt hur man skulle bli en elitidrottsman som jag inte hade en aning om när jag kom. Tänket, drivet och att man inte tränar för någon annan, man tränar för sig själv. Efter många år av silvermedaljer fick jag också vinna mitt och Hammarbys första SM-guld och det är en stund i min karriär som jag aldrig kommer att glömma och som jag är oerhört stolt över.

Att sedan Villa Lidköping tog emot mig från dag ett med öppna armar, trots att jag var en ganska speciell personlighet. Som jag sa tidigare så fick jag åka med Sparris till Lennart Karlsson som är psykolog i Karlstad, under ett helt år. Det fick mig att tänka på hur jag vill bli ihågkommen. Villa gjorde mig till en bättre person på och utanför isen, lärde mig att inte ha så höga toppar och djupa dalar, att ha en mer jämn nivå. Jag fick även här vara med och skriva historia, att få vinna det första guldet i klubben var extremt speciellt och fantastiskt. När jag tänker tillbaka på 2010 med Hammarby och 2019 med Villa Lidköping så ger det mig gåshud.

Jag tycker att det här är skitsvårt.. att sitta här och skriva ihop allt jag känner, speciellt alla jag vill tacka, ni är så otroligt många. På vilket sätt gör man det här rätt? Allt kanske bara blir fel. Men förstå mig rätt nu.. det känns som att jag varit med om det mesta som man kan uppleva som bandyspelare och det grundar sig också lite i det här beslutet. Jag känner att jag inte orkar utveckla mig själv mer nu. Det absolut jobbigaste är att lämna laget idag. Anledningen till att jag haft svårt att ta det är beslutet är att jag tycker om alla i mitt lag idag. Jag tycker om allihop så extremt mycket i det där jäkla omklädningsrummet. Vi har så kul tillsammans… jag kommer sakna er alla. Hoppas att ni, trots att jag genom åren varit lite psyko, kommer sakna mig med.

Tack för mig, jag är älskad och hatad, antingen eller. Sån är jag som person. Jag kommer sakna allt det här och jag hoppas ändå att jag, som den dresserade apa, flest urvridningar i Elitserien, flest SM-silver, och som svärfar säger ”en jäkligt begränsad bandyspelare”, har gjort något avtryck.

Jag vill avsluta det här brevet med ett tack till min familj. Pappa Tomas, mamma Tina, syster Josefin och bror Max. Isabelle, mina två barn, Mio och Bonnie, och Reljanovic-familjen. Tack också ”Davva” och R. Sundin.

/ Jesper Eriksson.

-Vi tackar Jesper för fantastiska instaser i de blåvita färgerna. Vi kan konstatera att Jesper tillförde en ny träningskultur i Villa Lidköping som kommer leva kvar långt efter hans avslut och har lyft oss till nya höjder. Vi är tacksamma att vi fått ha honom här i nio år och kommer minnas alla fina stunder och inte minst hans intåg i landslaget med ett VM-guld och dubbla sm-finaler med lika många guld. Vi önskar Jesper all lycka till i framtiden men sin civila karriär, säger Jonas ”Sparris” Johansson, klubbdirektör i Villa Lidköping.

(Jesper Eriksson lyfter pokalen och sitt tredje SM-guld i karriären – det blev även hans sista)

Rasmus Abrahamsson
Rasmus.abrahamsson@vlbk.se
www.vlbk.se